Att sätta fokus på skönheten

 

Att sätta fokus på skönheten

När vi är ute i vår närmiljö, promenerar, leker och utforskar fastnar barnens fokus ofta på skräp och annat icke naturligt som hamnat i naturen av mänskliga händer. Självklart skall det finnas möjlighet för barnen att göra naturen ren och fin genom att städa den. Men varför ska egentligen barnen städa efter vuxna individer som inte klarar av att hålla rent efter sig? Istället för att varje utforskande i närområdet skall fokusera på skräp, vems det är? Hur det hamnade i naturen? Och så vidare så vill jag se att barnen får chansen att uppleva naturen utan alla dessa mänskliga rester. vi behöver hitta verktyg att hjälpa barnen att hitta fokus på det vackra i naturen, det som kan ge dem minnen att bära med sig i livet, minnen som i längden leder till att barnen blir mer miljömedvetna. Här kommer tre enkla verktyg jag använt mig av i arbetet med att utmana barnen till att fokusera blicken på naturens skönhet.

”Vår tid är starkt präglad av medias fokusering på vår planets framtid. Det är därför särskilt viktigt att se till att barn och ungdomar inte blir handlingsförlamade på grund av negativ fokusering. Vi måste mer än någonsin fokusera konstruktivt och kreativt på naturen, och visa barn och ungdomar att vi kan stärka vår samhörighet med den”

Jan-Erik Sørenstuen

Passepartouter

Barnen fick uppgiften att rama in det vackra i naturen. Utrustade med en passepartout runt halsen gick vi gemensamt till vår skogsplats. Barnen skickades ut för att upptäcka naturen med det nya verktyget.Passepartouten som ram har dubbla egenskaper. Förutom att rama in det vackra i naturen så fick barnen tänka över vad de ramade ut. Vad som inte fick plats i deras ram och som de inte ville att betraktaren skulle uppmärksammas på.

 

Träslantsögon

Med inspiration från en övning jag tidigare haft med utomhuspedagogen Ingmar Nyman i Helsingborg hade jag sågat upp tunna träslantar från rönn i dessa hade jag slagit i möbelspik genom märgen. Slanten hade nu förvandlats till ett öga. Vid en gemensam samling vid vår skogsplats fick barnen ett par ögon och uppdraget att levandegöra sin skogsplats. De utforskar våg gemensamma glänta på jakt efter objekt att göra levande. Övningen var en direkt fortsättning på arbetet med passepartouterna. Detaljseendet som övning med ramarna hade gett barnen ledde till att de började fantisera om vilka som befolkade deras skogsplats. Flera av de inramade naturavsnitten såg nästan levande ut och barnen hade vid tillfällen tillbaka på förskolan fantiserat om hur naturen blev levande när de gick därifrån.

Likt i övningen med ramarna var barnen snabbt iväg för att levande göra naturen. Det blir ögon på träd, på stenar och mossor, men också ögon i mörka hål som möter betraktarens blick. På samma sätt som med ramarna berättar barnen för sina kompisar om sin plats, de berättar om vem ögonen sitter på och vad det nu ögonbärande har för egenskaper.

Alla berättelser blev olika och barnen lyckades verkligen levandegöra naturen för sina kompisar som fick lyssna till berättelserna. En tall fick ögon som skjuter laser på besökare som beter sig illa i skogen, en mosstuva förvandlades till ett mossmonster som äter skräp som någon slarver glömt kvar i skogen. Ett träd blev ett snällt trollträd som vaktar naturen och berättar för besökaren hur man ska bete sig som gäst i naturen.

Symbolen för sevärdhet

Inne på avdelningen där jag arbetar har barnen under en tid varit väldigt intresserade av olika symboler, detta har varit en viktig del i deras utforskande av språket. Barnen har intresserat sig för olika heraldiska sköldar, bilmärken och nu senast trafikmärken. Ett av märken vi intresserade oss för var Sankthanskorset som symboliserar en sevärdhet. Barnen som nu har blivit skickliga på att hitta små detaljer i naturen märkte snabbt ut sevärdheter i naturen. Likt tidigare aktiviteter fick de berätta för varandra vad de märkt ut och varför.

Övningarna med ramar, ögon och symbolen för sevärdhet använde vi för att låta barnen flytta fokus från de negativa bilder av naturen barnen tillförskaffat sig från media men också från åtskilliga promenader i skräpig stadsmiljö. Jag ville med övningarna att barnen skulle få verktyg att se naturens naturliga skönhet. Men Sverre Sjölander menar att ” Naturintresse är inget naturligt, det måste väckas” (Dahlgren (red.) 2007:155). Därför behövde vi återkomma till vår plats många gånger för samtal om naturen. På lekfulla sätt fick barnen prova på olika verktyg att definiera och beskriva skönhet. De fick också utmaningarna att levandegöra naturen och ge den egenskaper. Jon-Roar Björkvold skriver att ” Leken är lärandets experimentella laboratorium. Här växer oavbrutet förmågan att behärska både den synliga och den osynliga verkligheten” (Bjørkvold 2005:39). Och det var i den återkommande leken barnen fick verktygen att fokusera blicken samtidigt som de lät fantasin flöda.

 

 

Bjørkvold, Jon-Roar (2005). Den musiska människan. 2., [rev. och utvidgade] uppl. Stockholm: Runa

Dahlgren, Lars Owe (red.) (2007). Utomhuspedagogik som kunskapskälla: närmiljö blir lärmiljö. Lund: Studentlitteratur

Sørenstuen, Jan-Erik (2013). Levande spår: att upptäcka naturen genom konst och konsten genom natur. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur

 

 

 

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*