Släpp ungarna loss det är vår!

Nu sitter jag här, tittar på bilder från helt nybyggda förskolor, läser om arkitekters fantastiska tankar och visioner för sina projekt. Läser om arkitekter som skriver om att förskolan skall erbjuda en trygg och lustfylld plats för lärande. Bildgooglar nybyggd förskola. Får upp en massa bilder på tillrättalagda miljöer med nyplanterade träd, plastgräs och gummimattor. Det får mig att fundera på vart vi är på väg.

För att förskolan ska kunna uppfylla sitt uppdrag behövs en fysisk och pedagogisk miljö med material som främjar barnens utveckling och lärande. Arbetet med förskolans miljöer är också en viktig del av arbetet med barns delaktighet, dels utifrån tillgänglighet, dels utifrån inflytande på hur miljöerna utformas tillsammans med barnen

Skolinspektionen: Kvalitetsgranskning Rapport 2012:7

Många kloka har sagt mycket klokt om förskolans pedagogiska miljö, Friedrich Fröbel, Jean Piagets, Maria Montessori , Lori Malaguzzi , Vea Vecchi , Arne Trageton, Elisabeth Nordin Hultman med flera har alla pratat om vikten av att ha en genomtänkt pedagogisk miljö.  Fantastiska tankar av fantastiska personer som jag och andra pedagoger förstås använder oss utav. Vi försöker skapa miljöer som på ett tydligt och estetiskt sätt erbjuder barnen många olika valmöjligheter. Materialet är genomtänkt och placerat så att barnen själva kan nå det. Miljöer som bjuder in till möten, samarbete och lärande. I miljön har barnen möjligheten att påverka sin vardag och de har varje dag möjligheten att välja mellan en stor variation av aktiviteter och material.

men hur står det till med utemiljön?

Begreppet ”den tredje pedagogen” har nog de flesta verksamma inom förskolan hört när det pratats om förskolans miljö. Går det verkligen att använda ett uttryck som ”den tredje pedagogen” på en förskolegård där man ersatt slitet gräs med gummimattor, uppvuxen vegetation med grusade gångar, klättervänliga träd med träd utan möjlighet till klättring, grus och sand ersatta med gummimattor?

Problemet med förskolans utemiljö är att det finns så många bestämmelser om hur en förskolegård skall vara utformad är att de pedagogiska visionerna ofta försvinner i styrdokument och lagar som Kommunala skötselplaner, säkerhetsbesiktningar, Plan- och bygglagen, Produktsäkerhetslagen, Boverkets föreskrifter och de Europagemensamma  standardens för lekredskap. Regler och styrdokument som alla vill gott. Att förskolans utemiljö är så säker att inga barn förolyckas eller skadas allvarligt. Men har det inte gått snäppet för långt när man på en nybyggd förskola väljer gummimattor, plastgräs och svårklättrade träd framför naturlig mark?

Geografiforskaren Roger Hart gjorde i Vermont på 70-talet en undersökning där han ville titta på vad barn egentligen leker. Vartefter barnen fick förtroende för honom fick han följa med djupare in i deras lek. Han fick följa med till deras hemliga tillhåll, skogsdungar och kojor. Platser som sällan eller aldrig besöktes av någon vuxen. Ingen märkvärdig forskning, det han såg påminner  om min och säkert  din vardag som barn.  Jag kunde vara ute och leka i timmar utan att mina föräldrar satte igång någon skallgångskedja efter mig. Vi byggde kojor i skogen, lekte på byggarbetsplatser eller den närbelägna avfallsanläggningen. Ibland kom man hem med en reva i kläderna, ibland med ett skrubbsår på knät. Men sällan var det värre än att det gick att fixa med en symaskin eller ett plåster.

Roger Hart gjorde ett besök hos barnen till de barn han studerade på 70-talet ungefär 30 år senare. Skillnaden kan du säkert räkna ut själv. Barnen rörde sig inte alls på samma sätt och väldigt sällan utan en vuxen.Barnen tillåts inte vara ute och leka själva eller gå själva till skolan. Flertalet studier har kommit fram till likvärdiga resultat.

I artikeln How children lost the right to roam in four generations från Daily mail går det bland annat att läsa det här:

When George Thomas was eight he walked everywhere. It was 1926 and his parents were unable to afford the fare for a tram, let alone the cost of a bike and he regularly walked six miles to his favourite fishing haunt without adult supervision. Fast forward to 2007 and Mr Thomas’s eight-year-old great-grandson Edward enjoys none of that freedom. He is driven the few minutes to school, is taken by car to a safe place to ride his bike and can roam no more than 300 yards from home.

Har barnen tappat intresset för utomhuslekarna eller är det vi vuxna som hindrar dem? Är det kanske så att vi vuxna skapar så tillrättalagda miljöer för barnen att de hindras i sin rätt att få vara barn? Kompromisser mellan pedagogiska filosofier och säkerhetstänk blir  till lösningar urvattnade på de goda idéer jag i början skrev om vad gäller den pedagogiska miljön.  Självklart handlar det inte om att släppa barnen fria likt något hämtat ur Flugornas herre eller Hunger games, istället handlar det om att som pedagog finnas där och sätta igång nya lekar och presentera nytt material för att sedan försöka ta en tillbakadragen roll. Låta barnen prestationslöst leka fritt efter sitt eget tycke och fantasi. Men för att utemiljön skall fungera som den tredje pedagogen krävs en miljö mer likt den miljö vi upplever i skogen. Där lösa ting som pinnar och kottar eggar barnens fantasi, där rötter, stenar och stammar övar och utmanar barns balans och motorik, buskar och snår som ger barn möjligheten att dra sig undan från vardagen. Men hur lyckas vi då med detta utan skrapsår och trasiga byxor? Nä… Det gör vi förstås inte, om barn skall få chansen att utmana sin kropp till fullo, att få klättra och lära sig att ramla så kommer det stundtals att göra ont. Men barn är barn och barn reser sig igen. Såhär skriver ingunn fjørtoft i texten The Natural Environment as a Playground for Children: The Impact of Outdoor Play Activities in Pre-Primary School Children

Natural environments represent dynamic and rough playscapes that challenge motor activity in children. The topography, like slopes and rocks, afford natural obstacles that children have to cope with. The vegetation provides shelters and trees for climbing. The meadows are for running and tumbling.

Det kanske är så att vi måste ta tillbaka naturen till våra förskolegårdar, låt barnen få uppleva naturens utmaningar på riktigt. Få känna fjärilarna i magen som jag fick uppleva efter klättringen i den där granen bakom grannens hus eller farten jag fick då jag rutschade nedför den där bergsknallen utanför skolgården. Inte som nu där barnen möter EU godkända klätterställningar och tillrättalagda miljöer. Låt utemiljön på förskolan vara fylld av risker, men den skall inte för den sakens skull behöva vara farlig. Även nu på de tillrättalagda förskolegårdarna gör sig barn illa, oftast snubblar de  på någon kant eller springer ihop.

Undra egentligen vad standarden SS-EN 1176-1 säger om den tyska lekplatsen Kolle 37 eller om den fantastiska lekplatsen i Wales kallad The land?

Även i Sverige finns det exempel på nyskapande lekmiljöer för barn. Här i Stockholm finns Anders Franzéns park som är ett underbart exempel. Dels på hur han slogs för att för huvudtaget få den godkänd men också hur väl den tagits emot. Men för att gå tillbaka till skolinspektionens ord om förskolans uppdrag. Uppfyller då förskolorna med gummimattor, plastgräs och oklätrringsbara träd förskolans uppdrag? Antagligen gör de det med gällande regler som underlag. Men min tro är ändå att barn behöver så mycket mer, barn behöver en utmanande och grön  utemiljö för sina galna, kreativa, skitiga, vilda lekar.

På söndagspromenad i ett vackert industriområde skulle mina barn absolut göra små sandglassar. Vill ni få en känsla av The land, ta med barnen till Snösätra industriområde i Rågsved utanför Stockholm. Mina barn hittade massor av spännande att leka med. Jag försökte hålla mig tillbaka för att inte störa deras lek, men det var svårt bland bilvrak, skrot och glas. Det var bara när dottern la sig i gruset som jag blev tvungen att rycka in.  – Akta jackan, den blir så dammig när du ligger i gruset 🙂

DSC_0297

DSC_0313

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*