Släpp ungarna loss det är vår!

Nu sitter jag här, tittar på bilder från helt nybyggda förskolor, läser om arkitekters fantastiska tankar och visioner för sina projekt. Läser om arkitekter som skriver om att förskolan skall erbjuda en trygg och lustfylld plats för lärande. Bildgooglar nybyggd förskola. Får upp en massa bilder på tillrättalagda miljöer med nyplanterade träd, plastgräs och gummimattor. Det får mig att fundera på vart vi är på väg.

För att förskolan ska kunna uppfylla sitt uppdrag behövs en fysisk och pedagogisk miljö med material som främjar barnens utveckling och lärande. Arbetet med förskolans miljöer är också en viktig del av arbetet med barns delaktighet, dels utifrån tillgänglighet, dels utifrån inflytande på hur miljöerna utformas tillsammans med barnen

Skolinspektionen: Kvalitetsgranskning Rapport 2012:7

Många kloka har sagt mycket klokt om förskolans pedagogiska miljö, Friedrich Fröbel, Jean Piagets, Maria Montessori , Lori Malaguzzi , Vea Vecchi , Arne Trageton, Elisabeth Nordin Hultman med flera har alla pratat om vikten av att ha en genomtänkt pedagogisk miljö.  Fantastiska tankar av fantastiska personer som jag och andra pedagoger förstås använder oss utav. Vi försöker skapa miljöer som på ett tydligt och estetiskt sätt erbjuder barnen många olika valmöjligheter. Materialet är genomtänkt och placerat så att barnen själva kan nå det. Miljöer som bjuder in till möten, samarbete och lärande. I miljön har barnen möjligheten att påverka sin vardag och de har varje dag möjligheten att välja mellan en stor variation av aktiviteter och material.

men hur står det till med utemiljön?

Begreppet ”den tredje pedagogen” har nog de flesta verksamma inom förskolan hört när det pratats om förskolans miljö. Går det verkligen att använda ett uttryck som ”den tredje pedagogen” på en förskolegård där man ersatt slitet gräs med gummimattor, uppvuxen vegetation med grusade gångar, klättervänliga träd med träd utan möjlighet till klättring, grus och sand ersatta med gummimattor?

Problemet med förskolans utemiljö är att det finns så många bestämmelser om hur en förskolegård skall vara utformad är att de pedagogiska visionerna ofta försvinner i styrdokument och lagar som Kommunala skötselplaner, säkerhetsbesiktningar, Plan- och bygglagen, Produktsäkerhetslagen, Boverkets föreskrifter och de Europagemensamma  standardens för lekredskap. Regler och styrdokument som alla vill gott. Att förskolans utemiljö är så säker att inga barn förolyckas eller skadas allvarligt. Men har det inte gått snäppet för långt när man på en nybyggd förskola väljer gummimattor, plastgräs och svårklättrade träd framför naturlig mark?

Geografiforskaren Roger Hart gjorde i Vermont på 70-talet en undersökning där han ville titta på vad barn egentligen leker. Vartefter barnen fick förtroende för honom fick han följa med djupare in i deras lek. Han fick följa med till deras hemliga tillhåll, skogsdungar och kojor. Platser som sällan eller aldrig besöktes av någon vuxen. Ingen märkvärdig forskning, det han såg påminner  om min och säkert  din vardag som barn.  Jag kunde vara ute och leka i timmar utan att mina föräldrar satte igång någon skallgångskedja efter mig. Vi byggde kojor i skogen, lekte på byggarbetsplatser eller den närbelägna avfallsanläggningen. Ibland kom man hem med en reva i kläderna, ibland med ett skrubbsår på knät. Men sällan var det värre än att det gick att fixa med en symaskin eller ett plåster.

Roger Hart gjorde ett besök hos barnen till de barn han studerade på 70-talet ungefär 30 år senare. Skillnaden kan du säkert räkna ut själv. Barnen rörde sig inte alls på samma sätt och väldigt sällan utan en vuxen.Barnen tillåts inte vara ute och leka själva eller gå själva till skolan. Flertalet studier har kommit fram till likvärdiga resultat.

I artikeln How children lost the right to roam in four generations från Daily mail går det bland annat att läsa det här:

When George Thomas was eight he walked everywhere. It was 1926 and his parents were unable to afford the fare for a tram, let alone the cost of a bike and he regularly walked six miles to his favourite fishing haunt without adult supervision. Fast forward to 2007 and Mr Thomas’s eight-year-old great-grandson Edward enjoys none of that freedom. He is driven the few minutes to school, is taken by car to a safe place to ride his bike and can roam no more than 300 yards from home.

Har barnen tappat intresset för utomhuslekarna eller är det vi vuxna som hindrar dem? Är det kanske så att vi vuxna skapar så tillrättalagda miljöer för barnen att de hindras i sin rätt att få vara barn? Kompromisser mellan pedagogiska filosofier och säkerhetstänk blir  till lösningar urvattnade på de goda idéer jag i början skrev om vad gäller den pedagogiska miljön.  Självklart handlar det inte om att släppa barnen fria likt något hämtat ur Flugornas herre eller Hunger games, istället handlar det om att som pedagog finnas där och sätta igång nya lekar och presentera nytt material för att sedan försöka ta en tillbakadragen roll. Låta barnen prestationslöst leka fritt efter sitt eget tycke och fantasi. Men för att utemiljön skall fungera som den tredje pedagogen krävs en miljö mer likt den miljö vi upplever i skogen. Där lösa ting som pinnar och kottar eggar barnens fantasi, där rötter, stenar och stammar övar och utmanar barns balans och motorik, buskar och snår som ger barn möjligheten att dra sig undan från vardagen. Men hur lyckas vi då med detta utan skrapsår och trasiga byxor? Nä… Det gör vi förstås inte, om barn skall få chansen att utmana sin kropp till fullo, att få klättra och lära sig att ramla så kommer det stundtals att göra ont. Men barn är barn och barn reser sig igen. Såhär skriver ingunn fjørtoft i texten The Natural Environment as a Playground for Children: The Impact of Outdoor Play Activities in Pre-Primary School Children

Natural environments represent dynamic and rough playscapes that challenge motor activity in children. The topography, like slopes and rocks, afford natural obstacles that children have to cope with. The vegetation provides shelters and trees for climbing. The meadows are for running and tumbling.

Det kanske är så att vi måste ta tillbaka naturen till våra förskolegårdar, låt barnen få uppleva naturens utmaningar på riktigt. Få känna fjärilarna i magen som jag fick uppleva efter klättringen i den där granen bakom grannens hus eller farten jag fick då jag rutschade nedför den där bergsknallen utanför skolgården. Inte som nu där barnen möter EU godkända klätterställningar och tillrättalagda miljöer. Låt utemiljön på förskolan vara fylld av risker, men den skall inte för den sakens skull behöva vara farlig. Även nu på de tillrättalagda förskolegårdarna gör sig barn illa, oftast snubblar de  på någon kant eller springer ihop.

Undra egentligen vad standarden SS-EN 1176-1 säger om den tyska lekplatsen Kolle 37 eller om den fantastiska lekplatsen i Wales kallad The land?

Även i Sverige finns det exempel på nyskapande lekmiljöer för barn. Här i Stockholm finns Anders Franzéns park som är ett underbart exempel. Dels på hur han slogs för att för huvudtaget få den godkänd men också hur väl den tagits emot. Men för att gå tillbaka till skolinspektionens ord om förskolans uppdrag. Uppfyller då förskolorna med gummimattor, plastgräs och oklätrringsbara träd förskolans uppdrag? Antagligen gör de det med gällande regler som underlag. Men min tro är ändå att barn behöver så mycket mer, barn behöver en utmanande och grön  utemiljö för sina galna, kreativa, skitiga, vilda lekar.

På söndagspromenad i ett vackert industriområde skulle mina barn absolut göra små sandglassar. Vill ni få en känsla av The land, ta med barnen till Snösätra industriområde i Rågsved utanför Stockholm. Mina barn hittade massor av spännande att leka med. Jag försökte hålla mig tillbaka för att inte störa deras lek, men det var svårt bland bilvrak, skrot och glas. Det var bara när dottern la sig i gruset som jag blev tvungen att rycka in.  – Akta jackan, den blir så dammig när du ligger i gruset 🙂

DSC_0297

DSC_0313


Klockan 00:40

Jag har fastnat i ett träsk av former och estetiska uttryck. Ett träsk fyllt av mönster skapat av såväl människor som av naturen självt. Jag sitter förstås fast i Google earth. Jag svävar över Stockholms innerstad, Malmö, Manhattan, Barcelona, Tallin, Murmansk  och över en stor del av vår vackra jord. Var jag än tittar hittar jag intressanta platser, jag vet inte riktigt var jag är då jag har stängt av notiserna om platser och gränser. Jag fastnar för snirkliga floder, gröna innanhav och stora bergskedjor. Men framförallt slås jag av alla geometriska former som finns i städerna. Bostadsområden som med precision är uppbyggda efter förutbestämda mönster men också stadsbilder som ger intrycket av kaos. Nu måste jag bara komma på hur jag och barnen kan fortsätta upptäcka världen tillsammans med Google earth.

Här kommer några nedslag från min resa genom natten 🙂

FullSizeRender (1)

NigeriabarcelonapentagonFullSizeRender (2)

 


Kan du hjälpa Frida Kahlo?

I vårt skapande på förskolan kommer vi dagligen in i samtal om känslor. Hur skapar vi när vi är glada, arga ledsna? Vi pratar om hur de olika sinnesstämningarna påverkar vårt sätt att uttrycka oss.

Under ett samtal i vår ateljé frågade jag barnen hur det blir om man ritar till riktigt arg musik, jag satte på en för mig arg låt. Panteras låt Cowboys from hell, bara titeln skriker ut att den handlar om ren ilska. Barnen började rita, de lät pennorna glida över pappret i takt till musiken. Snart flög det upp en knuten barnnäve i luften. Barnen började röra på sig, de slutade rita och försvann ut på golvet i ateljén. Snart hoppade de upp och ner och jag tyckte jag kunde se lite ilska hos dem, men då kom det… Barnen fattar varandra i händerna och kör igång den gladaste ringdans jag sett sedan Bosse Larssons episka midsommarfiranden. Vem är jag att värdera vad som är arg musik?

I gruppen fortsatte vi lyssna på musik, vi gick igenom låter efter låt på Youtube i jakt på den argaste musiken i världen. Vi hittade ingen, barnens fördomsfria och öppna sinnen gjorde det omöjligt att hitta en låt som alla tyckte var arg. Alltid var det någon liten glädjenerv hos något barn som ryckte till. Till slut föll vi alla ner på en stor matta, lugnet la sig och tillsammans tittade vi på en time-laps video av en ruttnande banan.

Dags för en annan anfallsvinkel. Om inte musiken kan få förmedla känslor på det sättet jag tänkt, vem kan då göra det? Jag hittar svaret hos de stora konstnärerna. Frida Kahlo, René Magritte, Edvard munch, Vincent van gogh, pablo picasso, Rembrandt och Grant Wood. Jag projicerar upp deras konstverk, framförallt porträtt och självporträtt. Barnen studerar bilderna i detalj, de går nära bilderna, tar på dem. Barnen får fundera på vilka känslor konstnärerna vill visa med sin konst. De har massor av kloka idéer och tankar. En konstnär som specifikt lockar till funderingar är Frida Kahlo. Hennes självporträtt väckte massor av känslor hos barnen. Det som var spännande nu var att alla barn kände med kvinnan på bilden. Framför allt var det en ledsen tjej de såg. Jag berättade för barnen om bussolyckan Frida Kahlo var med om och att det kanske var därför hon såg ledsen ut på på målningarna.

5493700957_7c9d09f9c0

Men oj! Såhär kan vi väl inte ha det, ägna en förmiddag åt att studera deprimerande och upprörande konst med förskolans yngre barn. Jag frågade barnen:

– Hur kan vi göra Frida Kahlo glad igen?

Nu började det sprudla idéer hos barnen. En del tyckte hon skulle få en kram eller så. Någon annan ville rita dit en glad mun och glada ögon. Så blev det. Med hjälp av utskrifter av hennes självporträtt och en bunt med OH papper kunde jag låta barnen måla direkt på konstverket. Det viktiga i det hela var förstås inte resultatet utan samtalen. Barnens upplevelser och lösningar för att göra de ledsna målningarna glada.

Ett av barnen började direkt med att måla dit glada ögon, barnet fortsatte sedan med att måla en glad mun. Ett annat barn började med att måla över hela målningen. – Jag gör en känguru, Men då kan vi ju inte se Frida försöker jag. – Nä hon gömmer sig. – Här är hon. Barnet börjar dra med sina fingrar i färgen, snart kommer målningens detaljer fram. Barnen börjar bli klara med sin verk och jag är lycklig över de härliga samtalen vi haft.

 

IMG_7599IMG_7603IMG_7609

 

 

 

 

 

I samtalen mellan barnen och med mig har vi tillsammans utvecklats. Jag fick med mig otroligt mycket tankar, många av tankarna handlade om hur jag la in mina egna värden i det jag presenterade för barnen. Kanske var det så att även när jag visade konsten för barnen så var den fylld av mina egna värderingar, som i sin tur färgade de samtal vi hade. Förhoppningsvis fick ändå barnen med sig något gott, kanske en djupare förståelse för känslornas påverkan på våra handlingar eller bara hur en banan ser ut när den är helt rutten.

 

Som en liten bonus så körde vi lite golfbollsmålning idag på förskolan. Äntligen kom golfbollarna jag samlade på mig för sådär 25 år sedan till användning.